DÅTID. Gravid!

Juni 2005. På femte försöket lyckades vi äntligen. Vi var uppe tidigt tidigt på morgonen och tog gravtestet. Ingen av oss hade kunnat sova speciellt bra. Vi var inställda på att det inte skulle funka och stod och grät en skvätt när inget streck syntes på gravstickan. Så sa min Älskade att "Det andra strecket är åt fel håll".

Det andra strecket? Men det betyder ju... två streck, ett plustecken. Vi hade äntligen blivit med barn. Fast vi vågade inte ta ut nåt i förskott. Reserverade oss för att det kunde vara fel på testet. Vi tog om testet nästa dag. Två streck igen. Vi får vänta på ultaljudet, sa vi. Alla hormoner man tar kan faktiskt ge felaktiga utslag. Vi hann få en tid för ultraljud precis innan kliniken skulle stänga för sommaren. En litet pickande hjärta syntes på skärmen. Där var hon. Vårt lilla risgryn. Beräknad tid för förlossning: 18 februari.

Det var en efterlängtad graviditet. Men besvärlig. Flera stora blödningar där läkarna verkade lika förvånade som vi över att det lilla livet höll sig kvar och fortsatte sin moonwalk inne i magen trots de blodiga skyfallen. Men blödningarna upphörde nångång kring vecka 16. Då kom också de första sparkarna. Eller vad jag trodde var sparkar. Det kändes rätt obehagligt, nästan som om hon var på väg ut. Hela livmodern tycktes vrida sig ut och in. När jag frågade läkaren på barnmorskemottagningen förstod jag att han tyckte att jag var sjåpig. Det är bara bra med de här sammandragningarna, sa han, och lät som om han visste vad han pratade om. "Det är träning för livmodern inför förlossningen. Bara hon håller sig kvar tills efter trettonhelgen är allt bra." Ingen anledning att vara sjukskriven längre nu när blödningarna upphört. Sen kom de riktiga sparkarna. Allt kändes bra.

Jag hann jobba ganska exakt en månad. Vi hade precis börjat slappna av och vågade tro att vi skulle få bli föräldrar. Min Älskade reste bort på grabbhelg. Jag var ensam hemma och skulle börja med julstöket. Det var visserligen bara slutet av oktober, men saffransbullar kan man ju ha i frysen ett tag.

Sammandragningarna var rätt obehagliga så jag bestämde mig för att strunta i bakandet och bara ta det lugnt. Det var Dr Snuggles på barnteve på lördagen.

På söndagsmorgonen upptäckte jag att jag börjat blöda igen. Pappa körde mig till sjukhuset. En äldre manlig läkare gjorde ultraljud och allt såg ok ut i magen. Det var då jag verkligen såg att det jag anat stämt. Det var en liten flicka som låg därinne och sprattlade. Han skickade hem mig. Jag kände mig sjåpig igen.

När jag talade om detta för min Älskade tog han första bästa tåg hem. På söndagskvällen tilltog träningen i magen. Nu vet jag att det var sammandragningar. Och jag kan fortfarande inte förstå varför läkaren jag besökte tidigare den dagen aldrig brydde sig om när jag sa att jag hade täta kramper.

Jag kunde knappt sova den natten, natten till måndagen. Hade bestämt mig för att stanna hemma från jobbet i alla fall. Ville inte väcka min Älskade, för han behövde sova om han skulle jobba. Men till slut gick det inte. Vid halvfem ringde jag till kvinnokliniken som sa att jag borde komma in. Väckte Älskade. Jag hade 8 minuter mellan kramperna. Fortfarande kallade jag det för kramper, inte sammandragningar.

En ung kvinnlig läkare undersökte mig noggrant. Hon sa att det verkade vara en infektion och att livmodertappen var förkortad. Kan betyda att en förlossning är på väg. De skulle göra vad de kunde för stt stoppa förloppet. Jag skulle läggas in. En barnmorska tog oss till ett rum där jag fick ligga på en hård plastig brits. De plockade fram en extrasäng åt Lars. Vi hade inte med oss några grejer. Jag trodde bara att vi skulle åka in och så skulle de säga att allt såg bra ut. Så hade det ju funkat innan. Barnmorskan som ledde oss in på rummet mumlade bara, "det här är alldeles för tidigt". Vi hade precis gått in i vecka 25.

Jag hade feber och hög sänka. Jag hade inte märkt av någon infektion alls. Men det var tydliga tecken på en infektion. Infektion är vanligaste orsaken till för tidig förlossning, sa de som om det tillhörde allmänbildningen. Det hade min barnmorska eller läkare på barnmorskemottagningen aldrig sagt nåt om tidigare. De vara mätte järnvärdet. Vilket var kasst. Trots trippla doser järn hade jag dåliga järnvärden. Det kan ha varit en signal. Men om man inte kan tolka signalerna, varför testar man då? Varför denna fixering vid järnvärden om man aldrig tar sänkan? Om nu infektion är den vanligaste orsaken till för tidig förlossning - vilket verkar vara allom bekant... Jag förstår det inte. Vore det inte viktigare att se till att kontrollera så att man upptäcker eventuella infektioner tidigt hos gravida?

De ville ta ett fostervattensprov väldigt snart. Genom att se om det fanns några bakterier, skulle man kunna sätta in rätt sorts antibiotika som kunde ha bättre effekt än det bredspektriga jag fick nu. Vi hade ju tidigare undvikit fostervattensprov eftersom vi var rädda att det skulle kunna framkalla ett missfall. Efter rätt mycket kval beslöt vi oss för att gå med på det i alla fall. Lilla risgrynet flyttade sig lydigt i magen för att maka plats så att läkaren kom åt fostervattnet bra med nålen.

Jag fick ett medel som skulle hämma värkarbetet, för de där kramperna jag hade var inget annat än värkar. Så fick jag antibiotika intravenöst. Och ett medel som skulle skynda på lungornas utveckling på fostret, utifall att det blev en för tidig förlossning. Framåt kvällen fick jag nåt extra starkt och då äntligen stannade värkarna upp. Min Älskade hade köpt dvd-filmer, Dr Snuggles, och vi satt och kollade på hans laptop. Vi käkade godis och försökte slappna av. De frågade flera gånger om vi ville prata med en barnläkare. Nej, sa vi. Det kändes som fel fokus. Vi skulle fokusera på att stoppa värkarna och att allt skulle gå bra. Jag skulle få vara sängliggande tills förlossningen, men det var jag inställd på. Nu hade värkarna stannat av. Vi skulle fixa det här. Konstigt nog sov vi båda bra den natten.

Dagen efter, på tisdagen, kändes det bra. Men de tog inte så läng tid innan vattnet gick. En barsk kvinnlig läkare med tysk brytning kom in och sa att om de bara satte det värkhämmande droppet i 48 timmar. Om en förlossning ändå blev aktuell så skulle vi veta att så här tidigt i graviditeten gjorde man inga kontroller av fostrets hjärtljud eller gjorde något kejsarsnitt för att skynda på det hela vid eventuella komplikationer. Man fick föda fram barnet i det skick det nu var och så fick man ta ställning till vad som skulle göras när det kom ut. Så hjärtlöst det kändes. Och så hjärtlöst det framfördes. Jag har för mig att hon sa att man var tvungen att föda liggande för att fostret skulle hamna i en hink, men jag kan ju ha drömt det. Jag hoppas det.

Att fostervattnet gick bekymrade mig inte så mycket. Det återbildas hela tiden och jag hade hört om andra som klarat det ändå. Än var loppet inte kört. Jag trallade för mig själv "It ain´t over ´til it´s over".

Fostervattnet var grönt. Det betyder att hon bajsade i vattnet. Ett tecken på att hon inte mådde bra. Å ena sidan fick vi höra att mamman är bästa kuvösen, varje timma som hon fick vara kvar i magen var guld värd. Å andra sidan är det inte bra om hon ligger i bajsvatten. Det förstod ju jag också, även om inget sa nåt.

Vi tog det där mötet med barnläkaren på kvällen. Han berättade att de klarar majoriteten av barn som föds så här tidigt. Men med varierande skador. Inget är egentligen färdigutvecklat på de små, sa han. Inte hjärnan, inte lungorna. Utan fungerande lungor - inget syre till hjärnan. Den ekvationen fick jag ihop. För en del barn blev det bara permanenta inlärnings- och koncentrationssvårigheter. Det är den lättaste biverkningen.

Vi höll på att buda på ett hus också mitt upp i allt. Men nu nånstans la vi oss. Vi skulle leva familjeliv i det där huset. Hade planer för var vår lilla flicka skulle ha sitt rum. Var hennes lilla cykel skulle stå och var hennes lekplats skulle vara. Det huset var tänkt för ett helt annat liv.

Sista natten med värkhämmande droppet. Om det inte funkade nu så fick jag inget mer.

Det kändes rätt snart efter sista dosen att de var på väg tillbaka. Värkarna. Och det gick fort. Strax innan åtta fick vi säga till barnmorskan att värkarna tilltagit. Att de kom ofta. Varannan minut. Barnmorskan fick panik. Skulle sätta iordning rummet för en förlossning. Lustgasen funkade inte. Jag ville gå på toa för jag var bajsenödig, men hon vågade inte släppa iväg mig. Jag fick kissa i bäcken. Jag visste att den där känslan av att vara bajsenödig brukar betyda att förlossningen är nära. Det är sånt man inte brukar berätta för gravida men som jag hade hört när jag gjorde ett reportage om just förlossningar.

Strax innan nio var rummet fullt med folk. Jag förstod att några var barnläkare. Några var barnmorskor. Jag försökte skämta om att det var som scenen i bröderna Marx film En dag på Operan, när de är på färjan till USA och det kommer in en massa folk i den lilla hytten. Men ingen verkade veta vilken film jag menade.

Jag fick panik. Vi hade inte hunnit gå nån profylaxkurs än. Det vara bara november. Vi skulle gå kursen i januari. Jag sög i mig allt jag kunde ur lustgasmasken men fick det bara att fungera under en enda värk. Hon låg fel. I säte. Fattades bara det nu när det var bråttom att få ut henne. Men jag tänkte att det var för att inte bajsa ner för mycket i livmodern som hon lagt sig så. En riktig liten dam.

När väl krystskedet kom la värkarna av. De sa att jag skulle pressa på. Jag kan inte, kved jag. De höjde upp det värkstimulerande droppet och en barnmorska la sig på min mage och försökte pressa ut barnet. Jag var övertygad om att de stoppade upp en hand och slet ut henne. Jag skrek. Min Älskade berättade sen att jag hade gett upp ett vrål och då hade hon kommit ut. Sen minns jag knappt nåt. Jag var groggy av all lustgas. Vår barnmorska fick nåt felgrepp men fick till slut loss navelsträngen. De sprang ut med vår dotter, men då visste jag inte ens att det var en dotter. Eller - det hade jag ju vetat hela tiden, men inte officiellt.

Strax därefter kom en undersköterska in och frågade glatt om inte pappan ville se vad det var för kön. Han gick ut men kom in i upplivningsrummet precis som det blinkade och hade sig om henne och en läkare sa att det inte var en bra tid för honom att komma in. Då förstod han att det inte såg så ljust ut. Men han sa inget till mig. Gick in och torkade snabbt tårarna på toa och kom sen in till mig.

Jag tror inte det tog mer än femton minuter förrän en kvinnlig barnläkare kom in och berättade att de inte kunde rädda henne. Att de verkligen gjort allt de kunnat, kanske mer än vad som är praxis, just med tanke på att det var femte provrörsförsöket och ett så önskat barn. Men sa också att hon trodde att det var det bästa trots allt, att hon inte hade klarat sig. För om hon hade det så hade det sannolikt varit ett svårt skadat barn. Inte kontaktbart. Vi fick för oss att läkaren själv hade råkat ut för det. Hon såg så ledsen ut att vi ville trösta henne.

Sen kom de in med vår dotter. Hon var fortfarande varm. Så liten. Men helt perfekt. Livlös. Vi kunde se att hon hade sin pappas panna. Sin morfars armar. Ett sammanbitet drag över läpparna. Men det var väl inte så konstigt med tanke på vad hon varit med om. Efter att ha kämpat så länge hade hon till slut tvingats ge upp. Och vi grät. Så vi grät.

NUTID. Fan. Fan. Fan

Jag trodde verkligen att det hade funkat den här gången. Jag hade ju flera graviditetssymptom. Testdag var egentligen måndag, men jag kunde inte hålla mig utan tog det redan på söndagseftermiddagen. Hade tänkt servera min Älskade med en glad överraskning.

Han blev orolig över att jag aldrig kom ut från toan. Jag satt och väntade på att det skulle dyka upp ett blått streck till på teststickan. Det kom aldrig nåt.

Knappt sovit i natt. Men när klockan ringde i morse gick vi båda med tunga steg till toan. Dags för test nummer två. Inte heller nu blev det något streck. Jag tyckte att jag anade ett litet litet streck. Men om det dök upp ett horisontellt streck betydde det ändå att resultatet var Icke Gravid. Så stod det i instruktionsbladet.

Sjukhuset har lite längre testperiod än privatkliniken. På den privata testar man efter 14 dagar. Det var det vi gjorde nu. På sjukhuset har de 18 dagar, så det finns ju en liten chans kvar. Men den gången vi blev gravida så syntes ju det redan på dag 14.

NUTID: Det är så grymt

När man satt in äggen är det bara att vänta. Minst två veckor ska gå innan man tar gravtestet. Ibland kommer en blödning redan innan och då vet man att det är kört, även om de på sjukhuset säger att man ska fortsätta med hormonerna fram tills gravtestet. Men så ibland kommer det ingen blödning medan man går och räknar ner dagarna tills man ska ta testet.

Då börjar den riktigt grymma perioden. När man börjar få hopp. Samtidigt försöker man dra ner förväntningarna för man vill inte blir besviken. Men i själva verket snurrar varenda vaken tanke kring: känns det inte som en blödning är på gång nu? Vågar knappt gå på toa av rädsla att det ska vara lite rosa i pappret, en blödning på gång. Ett förebud om att det provrörsbehandlingen inte gett frukt. Den. Här. Gången. Heller.

På måndag är det min testdag. Det är fredag idag. Hittills har allt gått bra. Fast alldeles nyss tyckte jag att det kom lite blod. Fan. Fan. Fan.

DÅTID: Första IVF:n

Nu skulle vi bli med barn. Allting gick så bra. För bra för att vara sant, tänkte jag. Och precis så var det.

Först funderade vi på om vi skulle skjuta behandlingen någon månad eftersom barnet skulle födas vid nyår och får man välja så är det ju bättre i januari än i december. Det har mamma alltid sagt. Hon är förskollärare och säger att pojkar som föds i december hamnar hjälplöst efter i utvecklingen. Snacka om lyxproblem.

Vi körde på ändå. Inga biverkningar av hormonerna. Att ta första sprutan i magen med hormoner kändes äckligt som tusan. Första gången får man hjälp av en sköterska på kliniken. För en annan kändes det onaturligt att sticka sig själv i magen så jag satt där med den där sprutan utan att våga. Då kastade sig sköterskan över mig och tryckte in spetsen i magen. Där satt den. Första hormoninjektionen.

När vi var där för att plocka ut äggen - man stimulerar ju så att det ska bli många ägg att befrukta - var det den första vårdagen. Min favoritbarnmorska var med och den läkare som jag fått för mig är den mest noggranne. Alla tecken tydde på att det skulle bra, det här. Jag var övertygad om att vi nu skulle bilda familj. Jag ställde mig till och med frågan om vi verkligen visste vad vi gav oss in på. Var vi redo att bli föräldrar?

Efter en vecka kom mensen. Fan. Ägget fastnade aldrig. Ett graviditetstest bekräftade. Det lyste hånfullt och distinkt med ett enda streck i blått. Ett streck = inte gravid. Två streck = gravid.

NUTID: Försök nr 8

I måndags sattes två frysta ägg in. Det är åttonde försöket totalt. Fjärde hormonbehandlingen. Inom sjukvården är det i princip bara de "färska" försöken som räknas, dvs hormonbehandlingarna där man kunnat sätta in färska ägg utan att de fått vänta i nån frys.
Så nu går man och väntar och väntar och kniper. Borde vara luttrad vid det här laget, men det är lika tungt, om inte tyngre, efter varje försök. Det känns på nåt vis att chanserna minskar för varje gång.
Har upptäckt att jag nästan blivit barnfientlig. Jag tycker det är jobbigt med alla barnvagnar överallt. Barnfamiljer överallt. Och alla i ens omgivning, typ alla utom vi, är i barnafödande eller barnauppfostrande fasen i livet. Dvs - vi har inga att umgås med. För det är ungefär som att vara på en middag där alla utom en själv är läkare. Man känner sig utanför. Helt olika referensramar. Om jag själv hade små barn kanske jag hade tyckt att det var jätteintressant att till kladdkakan lyssna till precis vilken konsistens på bajset som lille Kalle har. Men nu är det inte så.

DÅTID: Februari 2004: Dags för hormoner

Det blev ingen spontan graviditet på några månader. Så vi la våra besparingar på 25 000 på en IVF - In Vitro Fertilisation, dvs provrörsbefruktning. Först testade vi med Klomifen, som är piller man ibland slänger ut från läkarhåll. Funkar det så funkar det och utan att skada, tycks jargongen vara. Chansen att det ska lyckas på Klomifen är mycket liten, men man måste ju försöka.
Men nu var det dags för IVF. Första IVF:n, som det skulle visa sig.

DÅTID: Fertilitetsutredningen

Ett kapitel för sig. Vi blev bortslarvade ur IVF-kön på sjukhuset. Men det är en annan historia. Utredningen gjorde vi privat eftersom det tog så lång tid på sjukhuset. (Nu vet vi varför - de hade tappat bort oss ur kösystemet).

Vi fick prata med en vänlig manlig läkare med professionellt lätt beklagande och högst förstående manér. Blodprov vid olika tidpunkter i menscykeln. HIV-test, klamydia, you name it. Alla prover såg ok ut. Oförklarad infertilitet, sa man och rekommenderade oss att försöka själva innan vi tog till det tunga artilleriet med hormonbehandlingar. Vi bedömdes som unga och med stora chanser till spontan graviditet.