Nu skulle vi bli med barn. Allting gick så bra. För bra för att vara sant, tänkte jag. Och precis så var det.
Först funderade vi på om vi skulle skjuta behandlingen någon månad eftersom barnet skulle födas vid nyår och får man välja så är det ju bättre i januari än i december. Det har mamma alltid sagt. Hon är förskollärare och säger att pojkar som föds i december hamnar hjälplöst efter i utvecklingen. Snacka om lyxproblem.
Vi körde på ändå. Inga biverkningar av hormonerna. Att ta första sprutan i magen med hormoner kändes äckligt som tusan. Första gången får man hjälp av en sköterska på kliniken. För en annan kändes det onaturligt att sticka sig själv i magen så jag satt där med den där sprutan utan att våga. Då kastade sig sköterskan över mig och tryckte in spetsen i magen. Där satt den. Första hormoninjektionen.
När vi var där för att plocka ut äggen - man stimulerar ju så att det ska bli många ägg att befrukta - var det den första vårdagen. Min favoritbarnmorska var med och den läkare som jag fått för mig är den mest noggranne. Alla tecken tydde på att det skulle bra, det här. Jag var övertygad om att vi nu skulle bilda familj. Jag ställde mig till och med frågan om vi verkligen visste vad vi gav oss in på. Var vi redo att bli föräldrar?
Efter en vecka kom mensen. Fan. Ägget fastnade aldrig. Ett graviditetstest bekräftade. Det lyste hånfullt och distinkt med ett enda streck i blått. Ett streck = inte gravid. Två streck = gravid.
No comments:
Post a Comment