I måndags sattes två frysta ägg in. Det är åttonde försöket totalt. Fjärde hormonbehandlingen. Inom sjukvården är det i princip bara de "färska" försöken som räknas, dvs hormonbehandlingarna där man kunnat sätta in färska ägg utan att de fått vänta i nån frys.
Så nu går man och väntar och väntar och kniper. Borde vara luttrad vid det här laget, men det är lika tungt, om inte tyngre, efter varje försök. Det känns på nåt vis att chanserna minskar för varje gång.
Har upptäckt att jag nästan blivit barnfientlig. Jag tycker det är jobbigt med alla barnvagnar överallt. Barnfamiljer överallt. Och alla i ens omgivning, typ alla utom vi, är i barnafödande eller barnauppfostrande fasen i livet. Dvs - vi har inga att umgås med. För det är ungefär som att vara på en middag där alla utom en själv är läkare. Man känner sig utanför. Helt olika referensramar. Om jag själv hade små barn kanske jag hade tyckt att det var jätteintressant att till kladdkakan lyssna till precis vilken konsistens på bajset som lille Kalle har. Men nu är det inte så.
No comments:
Post a Comment