DÅTID. Gravid!

Juni 2005. På femte försöket lyckades vi äntligen. Vi var uppe tidigt tidigt på morgonen och tog gravtestet. Ingen av oss hade kunnat sova speciellt bra. Vi var inställda på att det inte skulle funka och stod och grät en skvätt när inget streck syntes på gravstickan. Så sa min Älskade att "Det andra strecket är åt fel håll".

Det andra strecket? Men det betyder ju... två streck, ett plustecken. Vi hade äntligen blivit med barn. Fast vi vågade inte ta ut nåt i förskott. Reserverade oss för att det kunde vara fel på testet. Vi tog om testet nästa dag. Två streck igen. Vi får vänta på ultaljudet, sa vi. Alla hormoner man tar kan faktiskt ge felaktiga utslag. Vi hann få en tid för ultraljud precis innan kliniken skulle stänga för sommaren. En litet pickande hjärta syntes på skärmen. Där var hon. Vårt lilla risgryn. Beräknad tid för förlossning: 18 februari.

Det var en efterlängtad graviditet. Men besvärlig. Flera stora blödningar där läkarna verkade lika förvånade som vi över att det lilla livet höll sig kvar och fortsatte sin moonwalk inne i magen trots de blodiga skyfallen. Men blödningarna upphörde nångång kring vecka 16. Då kom också de första sparkarna. Eller vad jag trodde var sparkar. Det kändes rätt obehagligt, nästan som om hon var på väg ut. Hela livmodern tycktes vrida sig ut och in. När jag frågade läkaren på barnmorskemottagningen förstod jag att han tyckte att jag var sjåpig. Det är bara bra med de här sammandragningarna, sa han, och lät som om han visste vad han pratade om. "Det är träning för livmodern inför förlossningen. Bara hon håller sig kvar tills efter trettonhelgen är allt bra." Ingen anledning att vara sjukskriven längre nu när blödningarna upphört. Sen kom de riktiga sparkarna. Allt kändes bra.

Jag hann jobba ganska exakt en månad. Vi hade precis börjat slappna av och vågade tro att vi skulle få bli föräldrar. Min Älskade reste bort på grabbhelg. Jag var ensam hemma och skulle börja med julstöket. Det var visserligen bara slutet av oktober, men saffransbullar kan man ju ha i frysen ett tag.

Sammandragningarna var rätt obehagliga så jag bestämde mig för att strunta i bakandet och bara ta det lugnt. Det var Dr Snuggles på barnteve på lördagen.

På söndagsmorgonen upptäckte jag att jag börjat blöda igen. Pappa körde mig till sjukhuset. En äldre manlig läkare gjorde ultraljud och allt såg ok ut i magen. Det var då jag verkligen såg att det jag anat stämt. Det var en liten flicka som låg därinne och sprattlade. Han skickade hem mig. Jag kände mig sjåpig igen.

När jag talade om detta för min Älskade tog han första bästa tåg hem. På söndagskvällen tilltog träningen i magen. Nu vet jag att det var sammandragningar. Och jag kan fortfarande inte förstå varför läkaren jag besökte tidigare den dagen aldrig brydde sig om när jag sa att jag hade täta kramper.

Jag kunde knappt sova den natten, natten till måndagen. Hade bestämt mig för att stanna hemma från jobbet i alla fall. Ville inte väcka min Älskade, för han behövde sova om han skulle jobba. Men till slut gick det inte. Vid halvfem ringde jag till kvinnokliniken som sa att jag borde komma in. Väckte Älskade. Jag hade 8 minuter mellan kramperna. Fortfarande kallade jag det för kramper, inte sammandragningar.

En ung kvinnlig läkare undersökte mig noggrant. Hon sa att det verkade vara en infektion och att livmodertappen var förkortad. Kan betyda att en förlossning är på väg. De skulle göra vad de kunde för stt stoppa förloppet. Jag skulle läggas in. En barnmorska tog oss till ett rum där jag fick ligga på en hård plastig brits. De plockade fram en extrasäng åt Lars. Vi hade inte med oss några grejer. Jag trodde bara att vi skulle åka in och så skulle de säga att allt såg bra ut. Så hade det ju funkat innan. Barnmorskan som ledde oss in på rummet mumlade bara, "det här är alldeles för tidigt". Vi hade precis gått in i vecka 25.

Jag hade feber och hög sänka. Jag hade inte märkt av någon infektion alls. Men det var tydliga tecken på en infektion. Infektion är vanligaste orsaken till för tidig förlossning, sa de som om det tillhörde allmänbildningen. Det hade min barnmorska eller läkare på barnmorskemottagningen aldrig sagt nåt om tidigare. De vara mätte järnvärdet. Vilket var kasst. Trots trippla doser järn hade jag dåliga järnvärden. Det kan ha varit en signal. Men om man inte kan tolka signalerna, varför testar man då? Varför denna fixering vid järnvärden om man aldrig tar sänkan? Om nu infektion är den vanligaste orsaken till för tidig förlossning - vilket verkar vara allom bekant... Jag förstår det inte. Vore det inte viktigare att se till att kontrollera så att man upptäcker eventuella infektioner tidigt hos gravida?

De ville ta ett fostervattensprov väldigt snart. Genom att se om det fanns några bakterier, skulle man kunna sätta in rätt sorts antibiotika som kunde ha bättre effekt än det bredspektriga jag fick nu. Vi hade ju tidigare undvikit fostervattensprov eftersom vi var rädda att det skulle kunna framkalla ett missfall. Efter rätt mycket kval beslöt vi oss för att gå med på det i alla fall. Lilla risgrynet flyttade sig lydigt i magen för att maka plats så att läkaren kom åt fostervattnet bra med nålen.

Jag fick ett medel som skulle hämma värkarbetet, för de där kramperna jag hade var inget annat än värkar. Så fick jag antibiotika intravenöst. Och ett medel som skulle skynda på lungornas utveckling på fostret, utifall att det blev en för tidig förlossning. Framåt kvällen fick jag nåt extra starkt och då äntligen stannade värkarna upp. Min Älskade hade köpt dvd-filmer, Dr Snuggles, och vi satt och kollade på hans laptop. Vi käkade godis och försökte slappna av. De frågade flera gånger om vi ville prata med en barnläkare. Nej, sa vi. Det kändes som fel fokus. Vi skulle fokusera på att stoppa värkarna och att allt skulle gå bra. Jag skulle få vara sängliggande tills förlossningen, men det var jag inställd på. Nu hade värkarna stannat av. Vi skulle fixa det här. Konstigt nog sov vi båda bra den natten.

Dagen efter, på tisdagen, kändes det bra. Men de tog inte så läng tid innan vattnet gick. En barsk kvinnlig läkare med tysk brytning kom in och sa att om de bara satte det värkhämmande droppet i 48 timmar. Om en förlossning ändå blev aktuell så skulle vi veta att så här tidigt i graviditeten gjorde man inga kontroller av fostrets hjärtljud eller gjorde något kejsarsnitt för att skynda på det hela vid eventuella komplikationer. Man fick föda fram barnet i det skick det nu var och så fick man ta ställning till vad som skulle göras när det kom ut. Så hjärtlöst det kändes. Och så hjärtlöst det framfördes. Jag har för mig att hon sa att man var tvungen att föda liggande för att fostret skulle hamna i en hink, men jag kan ju ha drömt det. Jag hoppas det.

Att fostervattnet gick bekymrade mig inte så mycket. Det återbildas hela tiden och jag hade hört om andra som klarat det ändå. Än var loppet inte kört. Jag trallade för mig själv "It ain´t over ´til it´s over".

Fostervattnet var grönt. Det betyder att hon bajsade i vattnet. Ett tecken på att hon inte mådde bra. Å ena sidan fick vi höra att mamman är bästa kuvösen, varje timma som hon fick vara kvar i magen var guld värd. Å andra sidan är det inte bra om hon ligger i bajsvatten. Det förstod ju jag också, även om inget sa nåt.

Vi tog det där mötet med barnläkaren på kvällen. Han berättade att de klarar majoriteten av barn som föds så här tidigt. Men med varierande skador. Inget är egentligen färdigutvecklat på de små, sa han. Inte hjärnan, inte lungorna. Utan fungerande lungor - inget syre till hjärnan. Den ekvationen fick jag ihop. För en del barn blev det bara permanenta inlärnings- och koncentrationssvårigheter. Det är den lättaste biverkningen.

Vi höll på att buda på ett hus också mitt upp i allt. Men nu nånstans la vi oss. Vi skulle leva familjeliv i det där huset. Hade planer för var vår lilla flicka skulle ha sitt rum. Var hennes lilla cykel skulle stå och var hennes lekplats skulle vara. Det huset var tänkt för ett helt annat liv.

Sista natten med värkhämmande droppet. Om det inte funkade nu så fick jag inget mer.

Det kändes rätt snart efter sista dosen att de var på väg tillbaka. Värkarna. Och det gick fort. Strax innan åtta fick vi säga till barnmorskan att värkarna tilltagit. Att de kom ofta. Varannan minut. Barnmorskan fick panik. Skulle sätta iordning rummet för en förlossning. Lustgasen funkade inte. Jag ville gå på toa för jag var bajsenödig, men hon vågade inte släppa iväg mig. Jag fick kissa i bäcken. Jag visste att den där känslan av att vara bajsenödig brukar betyda att förlossningen är nära. Det är sånt man inte brukar berätta för gravida men som jag hade hört när jag gjorde ett reportage om just förlossningar.

Strax innan nio var rummet fullt med folk. Jag förstod att några var barnläkare. Några var barnmorskor. Jag försökte skämta om att det var som scenen i bröderna Marx film En dag på Operan, när de är på färjan till USA och det kommer in en massa folk i den lilla hytten. Men ingen verkade veta vilken film jag menade.

Jag fick panik. Vi hade inte hunnit gå nån profylaxkurs än. Det vara bara november. Vi skulle gå kursen i januari. Jag sög i mig allt jag kunde ur lustgasmasken men fick det bara att fungera under en enda värk. Hon låg fel. I säte. Fattades bara det nu när det var bråttom att få ut henne. Men jag tänkte att det var för att inte bajsa ner för mycket i livmodern som hon lagt sig så. En riktig liten dam.

När väl krystskedet kom la värkarna av. De sa att jag skulle pressa på. Jag kan inte, kved jag. De höjde upp det värkstimulerande droppet och en barnmorska la sig på min mage och försökte pressa ut barnet. Jag var övertygad om att de stoppade upp en hand och slet ut henne. Jag skrek. Min Älskade berättade sen att jag hade gett upp ett vrål och då hade hon kommit ut. Sen minns jag knappt nåt. Jag var groggy av all lustgas. Vår barnmorska fick nåt felgrepp men fick till slut loss navelsträngen. De sprang ut med vår dotter, men då visste jag inte ens att det var en dotter. Eller - det hade jag ju vetat hela tiden, men inte officiellt.

Strax därefter kom en undersköterska in och frågade glatt om inte pappan ville se vad det var för kön. Han gick ut men kom in i upplivningsrummet precis som det blinkade och hade sig om henne och en läkare sa att det inte var en bra tid för honom att komma in. Då förstod han att det inte såg så ljust ut. Men han sa inget till mig. Gick in och torkade snabbt tårarna på toa och kom sen in till mig.

Jag tror inte det tog mer än femton minuter förrän en kvinnlig barnläkare kom in och berättade att de inte kunde rädda henne. Att de verkligen gjort allt de kunnat, kanske mer än vad som är praxis, just med tanke på att det var femte provrörsförsöket och ett så önskat barn. Men sa också att hon trodde att det var det bästa trots allt, att hon inte hade klarat sig. För om hon hade det så hade det sannolikt varit ett svårt skadat barn. Inte kontaktbart. Vi fick för oss att läkaren själv hade råkat ut för det. Hon såg så ledsen ut att vi ville trösta henne.

Sen kom de in med vår dotter. Hon var fortfarande varm. Så liten. Men helt perfekt. Livlös. Vi kunde se att hon hade sin pappas panna. Sin morfars armar. Ett sammanbitet drag över läpparna. Men det var väl inte så konstigt med tanke på vad hon varit med om. Efter att ha kämpat så länge hade hon till slut tvingats ge upp. Och vi grät. Så vi grät.